I denna stund längtar jag tills min utbildning är över. Tills jag får flytta till precis vilken stad jag vill, självklart inom norrbottens län. Få inreda min egna lägenhet, som kommer vara fylld av mina fantastiska teakmöbler och andra loppisfynd. Jag längtar efter känslan att livet verkligen har börjat, för nu står jag och trampar på en myr och kommer ingenstans. Känslan att bara vara, att inte göra något som förändrar något är så fruktansvärt frustrerande. Min önskan är att få fyllas med känslan av total lycka, känslan att jag gör någon skillnad i denna värld även fast det är på grund av en liten bagatell, känslan av att betyda något för någon som inte är min familj. 

 

I denna stund önskar jag att jag kunde trolla med orden, få ner mina känslor på ett papper ännu mer målande än dom utspelar sig i mitt sinne.

 

Här sitter jag nu. I mitt gamla rum som nu är en blandning av en syateljé, förvaring för mina retromöbler/grejer samt ett sovrum. Jag måste säga att jag trivs, just nu har jag tänt min finaste jordglob samtidigt som några fina ljuslyktor fixar mysstämningen. Tittar jag till höger ser jag min provdocka, den ska minsann invigas väldigt snart! och rakt framför mig står mammas symaskin på världens finaste hopikok-skrivbord och min favoritstol. Nämligen en pinnstol från 60-talet från Edsbyverken som är vitmålad och mysigt nött, på sitsen har jag minsann satt en rund fårskinnsdyna. Som jag trivs att sitta där, och sy och låta fantasin flöda. Jag har även världens finaste massiva teakbord i modell mindre som nattuksbord. Som jag längtar tills jag får möblera med dessa underbara möbler i min första egna lägenhet. 

Jag önskar att min garderob var full av klänningar och kjolar från 50- och 60-talet. Därför är det bara att se till och sy. För just nu håller jag faktiskt på med en klänning i 60-tals modell. Den kommer bli sanslöst fin, jag hoppas bara den fortfarande är fin när den sitter på mig.

Ni kanske också vet, den där känslan som man inte riktigt kan tolka. Den infinner sig när man är ensam och lite deppig, ofta på kvällskvisten. Man känner sig inte dålig eller övergiven, men ändå känns det inte riktigt som det ska. Skall det förklaras med en metafor kan man tänka sig att det är som om man har ont i ryggen, i början gör det riktigt ont men efter ett tag vänjer man sig och accepterar den bara.

 

Att den finns där under ytan är man medveten om, men vad som skall göras åt den är ett mysterium.